Den slocknade drömmen

Novell – Två kulturer Två länder (del 2)

Utanför köksfönstret ser det så tyst ut. Trädgården är täckt med en meter snö och träden ser torra och livlösa ut. Det verkar som de har dött och väntar bara på att huggas ner. Det är kallt i Sverige och speciellt kallt i botten av hjärtat när man är långt ifrån sitt hemland och har problem och blir förvirrad. Så känner Mali sig, när hon sitter i köket och blickar ut genom fönstret. Hennes son är på dagis och Martin har gått på sitt arbete. Nu har hon egen tid att tänka tillbaka på när hon var ett litet barn och var tvungen att vara hemma utan sina föräldrar därför att de måste arbeta långt borta. Hon kommer ihåg hur det känns när ett barn längtar efter sina föräldrar. Vilket fått henne att inse att när hon har ett eget barn måste barnet vara tillsammans med sina föräldrar. ”Mitt barn kommer inte att vara ensam!”, lovar hon för sig själv. Den önskningen och förhoppningen är fast i hennes liv. Men nu har hon problem och drömmen är svår att leva upp till.

Efter att Mali träffade Martin i Thailand, åkte han hem till Sverige. De försökt lära känna varandra en tid, sedan flyttade Mali till honom. Nu är hon 39 år och har bott i Sverige knappt 3 år. De har en son som är drygt 2 år gammal. Även om det finns många skillnader i kulturerna och traditionerna mellan de två länderna är det inget hinder för kärleken. Om man lär sig och anpassar sig till varandra och möts halvvägs. Men det går inte om man har för olika personligheter och olika krav. Nu har hon problem med Martin därför att de inte kan hitta ett sätt att mötas halvvägs. Vad bör hon göra, frågar hon sig själv när hon tänker på problemen med sin man, och sonen som behöver både sin riktiga pappa och mamma.

Om hennes tålamod tar slut idag, vad kommer att hända med sonen? Samtidigt funderar hon på hur hon ska kunna leva som idag hela livet. Hon bör kunna vara sig själv och ändå vara lycklig. Om hon inte orkar krama sig själv hur skall hon orka krama sonen? Kärleken, förvirringen, oron, det är turbulens i huvudet. Plötsligt vaknar hon från sina tankar när telefonen ringer. ”Ja, jag är klar och väntar på dig”, svarar hon i telefonen….

”Du behöver inte vara orolig och ledsen. Det betyder inte att du måste försumma familjen. De kommer att ge dig råd hur du kan lösa problemen och hur du kan ordna din sons situation. Du får berätta problemen för dem, som du funderar och undrar på”, säger Tannya vänligt och tröstande till Mali, medan hon skjutsar henne till kvinnojouren. Tannya är en äldre thailändsk kompis som har bott i Sverige i 9 år. Hon vet att i Thailand brukar kvinnor göra allt för att hålla ihop familjen och särskilt när de har små barn. Ofta blir många kvinnor förtryckta av sina man. Många thailändska kvinnor kan inte försvara sig men här har man och kvinna lika rättigheter. Tannya har sett deras problem. Och hon har övertalat Mali många gånger att hon bör vila från Martin, men hon ville inte. Den här gången är allvarligt, och Tannya har bokat en samtalstid med jourkvinnoren för henne i dag.

Vid kvinnojouren, när de har presenterat sig, får Mali första frågan ”Hur känner du inför din man?”. Mali blir tyst en stund. Frågan gör att hon måste tänka och fundera. Hon stirrar på kvinnojourens personal, men bilden är oskarp av tårarna som hållits tillbaka för att fällas inför rätt person. ”Rädd”, är första svaret. ”Vill inte titta på honom och blir svårt att prata med honom när vi bråkar. Jag är trött och orkar inte längre” svarar hon trött och frånvarande.

Kvinnojourens personal tittar på Mali. Även om det inte syns några tårar på i det lidande ansiktet, kan de i de glansiga och svullna ögonen se spår av gråt. Istället för att ställa fler frågor, så säger hon tröstande, ”Det spelar ingen roll hur mycket du är rädd. Det finns inte så många kvinnor som kommit hit och sagt att de blir rädda för sin man. Ni bör separera er en kort tid och om du har barn  behöver du inte vara orolig för barnen. Det är bättre att barn slipper se när föräldrarna bråkar. Du ska träffa socialen, lappen som du kommer få av mig gör att du inte behöver stå i kö för att få hjälp”. Hon tittar uppmuntrande på Mali och ger en liten lapp till henne. På lappen står vart hon skall gå och vem hon kommer att träffa.

Det tog drygt 40 minuter att köra till kvinnojouren men efter ett samtal på bara 3 minuter så skickas hon vidare till socialen… Vid socialen finns det två anställda som väntar på dem. När samtalet är klart får Mali ett rum för att stanna medan hon väntar på sin lägenhet.

När Mali kommer hem berättar hon för Martin att hon ska separera från honom en kort tid, med hjälp från socialen. ”Vet du varför jag får hjälp så fort?”, frågar hon sin man med förhoppningen att han kommer att förstå och inse allvaret i situationen. ”Det beror på vad du berättat”, svarar han slarvigt. ”Det vet du väl att jag aldrig har ljugit” säger hon. Den sitta förväntan var slut. Hon blir ledsnare och tårarna rinner stilla nerför hennes kinder. Hon går utmattad förbi honom uppför trappan. ”Jag älskar dig och jag ska fixa problemen om du vill, men du får göra precis som du vill i alla fall” säger Martin kallsinnigt efter henne.

Det spelar ingen roll för Mali nu. Det är precis samma sak han sagt varje gång, och ingenting har förändrats. Hon går förtvivlad uppför trappan och plockar ihop sina saker. ”Mitt barn kommer inte att vara ensamt, mitt barn kommer inte att vara ensamt”, hör hon hela tiden från sitt hjärta när hon plockar ihop sina saker. Familjen är det hon älskar mest och hon har försökt allt för att hålla ihop familjen. Anledning, förklaring, glömska, tolerans, begäran och förlåtelse har hon försökt att använda. Ingen är felfri men det går inte att mötas om man går i olika riktningar. Hon kommer att gå ifrån hemmet nu, inte för att hon lyssnar på andra utan hon inser själv problemet. Det tjänar inget till för någon att hon stannar, och framförallt påverkar det sonen när de bråkar ofta, även om de försöker undvika att sonen ser. Mali bär väskan och tittar på huset innan hon går hemifrån. Igen börjar tårarna stilla rinna nedför hennes kinder när hon tänker på den första dagen som de flyttade hit. Även om det inte är ett stort hus hoppades hon att det skulle bli ett varmt hem för familjen. Drömmen om huset som skulle innehålla de tre; sonen, pappan och mamman, den drömmen har slocknat nu….

Även om hon inte är i sitt hemland som hon är van vid, så finns det några organisationer som hjälper när man behöver hjälp, funderar hon medan hon går långsamt ifrån huset. Barnen är viktigast här, när man inte kan bo ihop. Hon tror att sonen kommer att bli trygg. Hon ska komma till honom när hon känner sig bättre och starkare!

Träden som verkar som de har dött och bara väntar på att huggas ner, de har inte dött egentligen. De kommer att vakna och bli livliga igen på våren. Idag är hon som en döende blomma men hon kommer nog att bli en ny vacker blomma i morgon. Men ingen vet hur hon ska uppnå sina önskningar och förhoppningar i sitt nya liv i det här landet med ”två kulturer två länder”.

Leave a Reply

Your email address will not be published.