Jag tackar för min livskris!. Det låter kanske konstigt men jag gör det för att jag har lärt mig att en kris inte alltid bara är något mörkt och ont utan man kan också upptäcka en ny sida av sig själv Den värsta upplevelsen som jag har varit med om, har jag fått i Sverige.

I mitt tidigare liv, när jag bodde i mitt hemland, hade jag nära och kära runt omkring och som hjälpte mig om jag fick något problem. Jag slutade bara och tog en annan väg när jag såg att det något svårt. Jag var då som en bortskämd liten flicka trots att jag var 30+.

Den värsta livskrisen upplevde jag i Sverige. Jag bestämde mig flytta hit efter att jag träffat en svensk man. Men när jag hade bott i Sverige i 2 år, så hände det något och jag måste skilja mig. Vid den tiden hade jag också ett litet barn med den svenske mannen. Ett hanterbart problem för en person kan vara det svåraste problemet för en annan person. Vid den tiden kände jag att det var mörkt på alla håll. Jag hade inga släktingar i närheten som kunde hjälpa mig. Jag ville inte heller störa dem när jag var i Sverige. Och jag ville inte ta med mig problemet hem. Det gjorde nog att de skämdes över mina misstag. Jag visste inte hur jag skulle börja ett nytt liv i landet som jag inte kände så till bra och med ett ovanligt språk…..

Slutligen frågade jag mig själv, vad skulle jag leva för. Om jag inte fått rätt svar den dagen hade jag nog inte funnits idag. Och det som räddade mig är den mest underbara och vackraste sak i mitt liv. Det var mitt barn. Jag skulle leva för barnet, hen behövde mig. Jag visste inte då hur jag skulle fortsätta. Jag visste bara en enda sak, jag skulle leva! Och detta gjorde att jag också fick lära mig; Ibland är beslutet att vidta åtgärder viktigast för det kan sedan följas av metoder, hur man ska göra. Den händelsen fick jag mig att tänka på tre andra händelser i mitt förflutna. Händelser som jag aldrig trodde skulle komma att betyda så mycket för mig och forma mitt liv…..

Ett tack som aldrig uttalats.

När jag studerade på universitetet inträffade en händelse som jag då inte värdesatte, även om jag visste att det inte händer alla. Jag sågs som en leende kvinna, enkel inte sparsmakad och naiv, men många gånger var jag dess motsats. Det räckte att jag tyckte att något var rätt för att jag skulle göra det utan att bry mig om vad andra tyckte. Även om jag inte hade många vänner, räckte det för mig. Fram till en dag när jag hörde skvaller från några om mig när jag skulle få en utmärkelse. De trodde att det var lärarna som bestämde och valde mig och orsakade att en student som de gillade förlorade möjligheten till utmärkelsen. Vad jag kom att få var ”första klassens ära”. Det var inte ett tävlingspris för bara en vinnare utan det var ett antal villkor som skulle uppfyllas, och vem som helst, och flera, kunde få utmärkelsen.

Jag brydde inte mig om hur situationen var. Fram till en dag, när en lärare, som vi respekterade, talade framför klassen; ”Jag har stort förtroendefullt för ”mitt namns” förmåga. Hon är den första student i mitt undervisningsliv som mest kunnat visa mig att hon förstått vad jag undervisat. Jag ska behålla och använda många av hennes verk som exempel för mina studenter i kommande generationer”.

Jag hade ingen chans att tacka hen eftersom det var fullt av studenter i klassrummet. Men som en otacksam student tackade jag inte hen någon av de följande dagarna som vi träffades. Och jag tackade aldrig hen… En annan anledning var att jag inte kände mig speciell när det gäller utmärkelsen. Det kunde inte förändra mig. Och jag trodde alltid att jag behövde några belöningar för att använda när jag sökte ett jobb. För jag kom bara att göra mitt eget arbete. Och även om jag tänkte då att läraren nog inte hade fel, hen sa inte att jag var duktig eller intelligent eller skulle bli framgångsrik i livet, så tyckte jag inte alls att det var något speciellt med anförandet. Det var för att jag trodde att många av hens studenter under hens karriär kunde göra som jag, bara man var hängiven vad man gjorde och gjorde sitt bästa, utan att bry sig om att få något tillbaka.

Under hela mitt förflutna värdesatta jag aldrig detta, tills jag glömde det. Fram till den värsta dagen i mitt liv, den dagen jag var för trött och utmattad för att orka fortsätta leva. Det var så konstigt. Orden jag hörde för nästan 20 år sedan, orden som aldrig har spelat någon roll eller gett mig mening, kunde jag nu tvärtom höra tydligt i öronen och upprepade många gånger. Rösten av en lärare som arbetade i ett av de bästa privata universiteten i Thailand, som var en av de bästa lärarna inom sitt ämne, som hade då mer än tio års undervisningserfarenhet, som säkert haft tiotusentals studenter under sin karriär, och den läraren som använde sin auktoritet för att bekräfta mig inför klassen för att på stopp på skvallret. Vad hen gjorde, visade att hen trodde på mig, men… tvärtom var det jag som aldrig kunde tro på varken hen eller på mig själv. Det var ord som kunde ge mig mycket styrka, men samtidigt gjorde det mig också väldigt ledsen….

Idag när jag blir svag och tänker på hens tal, känner jag fortfarande uppmuntran, men på samma gång ångerfull och får fortfarande tårar i ögonen. Tårarna betyder tack. Ett tack som jag aldrig gav… Jag kan idag bara tänka på hen och föreställa mig att jag säger vad jag aldrig gjort, tack. Tack för orden som räddade mitt liv….

Någonting som jag inte vet vad det är….

En annan händelse inträffade när jag började lära mig svenska på SFI; svenska för invandare. Jag fick min första skrivläxa tillbaka från läraren med hens kommentar, som uttalades långsamt så att jag kunde förstå. ”Jag tror inte att du behöver lära dig mer, om du har gjort det här arbetet själv”…

Det fanns nog någon elev som hade fått (för mycket) hjälp. Detta visste jag inte. Men det var definitivt inte jag. Om jag inte hade gjort det själv, skulle jag aldrig visat det för läraren. Att lära mig ett andraspråk hade varit kämpigt länge men jag kom hit för att lära mig hur jag skulle skriva/prata/använda svenska på rätt sätt inte vad jag skulle skriva. Och även om jag inte var en författare, var skrivning något som jag kunde. Därför kunde en berättelse om en enkel tecknad bild bli en hel A4-sida, helt normalt för mig, även om det var mitt första jobb (på svenska), och jag bara använde ett enkelt språk och spenderade timmar. Jag var inte arg på läraren utan förstod. Jag förklarade inget utan förväntade att det med tiden skulle visa sig.

Tiden gick, och en dag talade läraren inför klassen och sammanfattade att ”hens karriär fick hen att bli bekant med olika invandrarnas språk. En nybörjarens enkla svenska och avancerade svenska var inte svårt för hen att särskilja.” Hen pratade inte direkt till mig men när hen talade om ”enkel svenska”, pausade hen lite och vände sig mot mig samt nickade åt mig, Detta gjorde att jag inte kunde låta bli att tro att hen nog började känna igen mitt jobb.

Det kan dock vara bara vad jag tänkte för mig själv. Fram till en dag fick vi ett litet prov att arbeta med i klassen. Hen hade vissa villkor kring vad vi inte borde skriva. Jag trodde inte att någon i klassen gjorde men tvärtom tyckte jag detta som hen föreslog att inte skriva, kunde bli bra om jag gjorde det på mitt sätt. Och jag skrev det. Naturligtvis gjorde jag det inte för att jag utmanade hen utan jag trodde verkligen på det. Varje elevs arbete fick vara personligt. Jag hade inte sett att det gav kritik. Men den gången tog hen mitt arbete att läsa som ett exempel framför klassen. I artikeln som hen läste hade jag skrivit mitt namn. Men när hen läste tills ”Jag är…..” skulle detta vara mitt namn men hon stannade och vände sig för att titta lite på mig och läste vidare genom att hoppa över mitt namn. Jag trodde att det bara var jag och läraren som visste vem det var. Och jag tyckte aldrig att det var så viktigt att berätta för någon.

En gång fick vi en extra lärarpraktikant för att undervisa i klassen. Efter ett prov som jag trodde att jag inte kunde göra bra, viskade lärarpraktikanten till mig att läraren hade förväntningar på mig och blev besviken. Jag trodde att lärarpraktikant var snäll och ville uppmuntra mig samt inte ville att läraren skulle bli besviken….

Efter tentamen, och innan examen, hade jag ett möte med läraren. Då berättade hen att hen tyckte om mitt arbete. Även om jag sällan tog åt mig av komplimanger och inte visade något, kändes det bra ändå. Men jag var inte säker på att om jag vid den tiden lärde jag mig den svenska kulturen att tacka och talade om det för henne Faktiskt ställde hen den dagen en fråga till mig som jag inte hann svara även om hon ställde den två gånger. Idag har hen kanske glömt det eller till och med glömt mig, men jag glömmer det aldrig.

Även om detta nog inte betydde så mycket för andra, gjorde det för mig. Tanken att västerlänningar fick mer beröm gjorde att jag kände mig utmanad att testa mig själv, om jag fortfarande klarade mig bra bland olika nationaliteter. Min nästa nivå var på SAS, Svenska som Andra Språk, och bestod av olika internationella studenter. Den fokuserade på studenter vars engelska var modersmålet (när man har engelska som modersmål hjälper det att lära sig svenska). Studenterna som fick vara i klassen måste vara godkända av läraren som undervisade på SFI. (För att undervisningen skulle ta kortare tid så att studenterna kunde gå vidare till nästa nivå snabbare.) Att lära sig nya saker och få ny kunskap är alltid bra och behövligt, men de flesta av dem i klassen behövde mest det svenska språket. Jag var den enda i klassen som var thailändare, och nog den enda som inte var bra på engelska och inte heller svenska men jag förstod jobbet jag gjorde. Till och med idag tror jag fortfarande att mitt svenska språk är mycket yngre än antalet år jag har bott i Sverige.

Förutom att dessa två händelserna gav mig kraft och energi, gjorde det också att jag trodde att lärarna hade sett någonting i mig. Någonting som jag själv inte visste vad detta var. Någonting som jag inte kunde se, inte heller ens visste hur detta då skulle kunna hjälpa mig. Om jag hade varit en av studenterna som lärarna gillade, ville jag inte göra dem besvikna. Även idag önskar jag att berätta för dem; det är inget fel på lärarens instinkter. Men… jag vet inte hur jag kommer att berätta. Eftersom detta nog inte kan sägas med ord utan med framgångar i mitt arbete.

Om något som lärarna har sett i mig verkligen existerar, kommer jag att beundra det först när jag kan ta fram det och dra fördel av det. Om något som de såg i mig kan jämföras med en vacker bil, betyder komplimangerna för mig samma som ”dumhet”. Även om jag har en fin bil, vet jag kanske inte hur jag ska styra den! Men trots det är allt inte en sorglig historia för mig utan spännande att se hur det kommer att påverka framtiden? Eftersom den fruktansvärda händelsen fick mig åtminstone att inse den vackra bilen och jag började leta efter saknade delar och nyckeln. En dag ska jag kunna styra den bra. Och den dagen kommer jag att få se vad som är ”någonting som jag inte vet vad det är”.

”Kom ihåg, du kan alltid mer än du tror!”

Det var en gång när jag var på en elefantgård och fick titta på olika elefantshower. De elefanterna var så gulliga och duktiga vid sina visningar. Detta gjorde att jag undrade hur de kunde de olika övningarna och speciellt att rita. Då fick jag lära mig av en äldre som jag respekterad. Varje elefant hade lärt sig rita upprepade många gånger en likadan bild till de blev duktiga på just den bilden. Och de övertygades också om att de inte kunde klara av att göra sig fri från kedjan som band deras ben. Jag kommer fortfarande ihåg, när hen vänligt berättade detta medan vi tittade på en kraftig elefant. Sedan pekade hen på elefantens ben och frågade mig ”vad tror du om den lilla kedjan och det starkaste djuret i världen, skulle han kunna göra sig fri om han vill?”. Jag betraktade benet som var nästan lika stort som en människokropp. Den var bunden med en kedja som var knuten till en stolpe gjord av trä. Vi tittade tyst på elefanterna en stund och sedan vände jag mig till hen som fortfarande njöt av naturen och elefanterna. Men innan jag skulle säga något så sa hen till mig med en lätt och mjuk men kraftfull röst; ”Kom ihåg, du kan alltid mer än du tror!”

Alla tre minnena gjorde att jag bestämde mig för att fortsätta leva och kämpa mot alla problem som jag stod inför! Jag hörde viskningar i mina öron hela tiden ”du har något i dig, du har något i dig.” Och jag trodde att det, ”något i mig”, kunde ge mig en kraft lika stark som elefantens. Jag hörde också en annan viskning, ”du kan, du kan mer, du kan mer än du tror, du kan alltid mer än du tror!!”. Allt detta gjorde att jag såg på livskrisen som en stor, kraftig och galen elefant som tittade på den lilla kedjan som band benet. Jag drog och drog upprepade gånger benet från kedjan och till och med slog mig själv mot stolparna som begränsade mig. Jag gjord allt med fullständig kraft! Men….. ja, det var inte alls vackert. Det bestod av både smärtor och mycket sår… Men! Jag klarade det ändå i slutet. Jag gick igenom den smärtan själv och jag finns fortfarande idag!

Livserfarenheten från den tiden får mig alltid att tro att problem eller hinder inte bara är något dåligt som skapar smärta och är jobbigt. Om jag betraktar ett problem från alla vinklar, kan jag att se och lära mig mycket av det. Och hur jag kommer att känna inför det, är upp till mig att definiera. Även om den händelse jag upplevde i Sverige var den värsta dittills hade jag själv gjort många misstag tidigare. Jag väljer att titta från perspektivet att det är mitt eget fel och på grund av det kan jag också fixa det och samtidig kan perspektivet också ge mig kraft att fortsätta livet , jag skyller inte på andra.

– När jag hade bott i Sverige ett tag, och jag fått se hur man undervisar barn för att stärka sina självförtroende och lära känna sig själva, såg jag tillbaka på min barndom. Jag känner att om jag inte hade fått för mycket hjälp och blivit bortskämd, hade jag nog lärt känna mig själv och blivit mogen tidigare. Men istället för att vara arg och skylla på min familj, så känner jag tvärtom tacksamhet för hur de visade sin fina kärlek till mig och till och med moralen som de lärde mig. Och särskilt envisheten som lär mig att inte ge upp när jag ser felaktigheter.

– Det var en händelse som gjorde att jag åkte till Sverige. Istället för att jag skulle låtsas vara sårad och vara arg samt hata de som gjorde att jag ville förändra mitt liv, var jag tvärtom hjärtligt tacksam mot dem. Om jag fortfarande hade ett normalt liv i Thailand, skulle jag aldrig tänka på att komma hit och uppleva ett helt annat liv.

– Att vara den som hade ett begränsat liv och valde att bara umgås med de som jag gillade, fick mig att känna mig oskyldig. Det förtroende många thailändare hade för västerlänningar, och som jag också hade då, gjorde att jag inte kunde se alla sidor hos den svensk som jag flyttade hem till. Och när jag upptäckte att vi inte passade var familjen tvungen att delas upp. Istället för att jag bara skyller på honom eller mig själv, väljer jag att tacka för den livserfarenheten. Om det inte var för den lektionen, hade jag aldrig insett att det finns något som är gömt i mig. Dessutom kunde jag göra mig fri från mitt beroende av släktingarnas hjälp. Det mest speciella i mitt liv som jag har fått från denna livskris är mitt enda fina barn. Om det skulle inträffa ett mirakel som skulle tillåta mig att återvända till det förflutna, önskar jag definitivt att komma hit och få träffa det underbara barnet.

– Sedan jag var barn har jag alltid förväntat mig att få ett eget barn att vara tillsammans med, och att barnet skall känna värme. Men när det inte blir som jag önskar och när jag har gjort mitt bästa, så väljer jag att krama barnet och lära hen att känna livet, samt kunna vara nöjda med vad vi har.

– Idag är jag 40+. Även om mitt liv inte är lyxigt är jag nöjd med det enkla grundläggande live jag har. Det är bara ett arbetsliv och ytterligare någon önskan jag har men jag känner mig inte avskräckt. Jag tänker aldrig på hur gammal jag är nu, när jag fortfarande har kraften att göra något. Men istället föreställer jag mig den dagen när jag blir riktigt gammal och inte orkar, hur mycket ånger och tvivel jag kommer att känna kring hur det kommer att bli om jag inte ens vågar börja idag. Jag känner mig bara glad att få börja och oavsett om det blir framgångsrikt eller inte, är jag redo att möta det.

Denna artikel är inte skriven av en framgångsrik person, utan av en smärtsam person. Den avser inte heller att lära någon något utan jag vill bara dela mina upplevelser. Den skrevs faktiskt redan år 2017 när jag lärde mig SAS (1) -studien. Vid den tiden var jag den enda annorlunda i klassen, för alla andra kom från samma land. Då hade de just förlorat sitt eget land. Många gånger när jag tyst observerade dem i klassrummet, kunde jag inte föreställa mig hur mycket smärta de hade gömt i sina hjärtan. Då kände jag att min stora smärta blev små fragment som inte kunde ses med blotta ögat. En dag fick vi en uppgift att skriva en artikel om vad man ville och presentera inför klassen. Med en stark önskan att vilja uppmuntra dem alla, även utan att någon visste vad jag ville, inspirerade detta mig til att skriva den här artikeln från hjärtat.

Idag har jag tagit fram den ursprungliga artikeln och reviderat samt lagt till mer. Även om den upplevelsen är ingenting jämfört med när man pratar om covid-19 idag, önskar jag att den kommer att stärka och uppmuntra alla att kunna övervinna de problem som vi ser framför oss nu och eventuellt kommer framöver. Och samtidig önskar jag också att allt blir bättre snart och allt kommer att upprätthållas och återgå till det normala så småningom.

Under covid-19 idag har alla länder en snarlik politik. Sverige är ett av få länder med en annan, unik politik. För nästan allt tillåts pågå normalt – med tydliga rekommendationer men få nya lagar som begränsar. Varför är det så att regeringen tror på befolkningens disciplin och sociala ansvar…? Den svenska modellen har skapat stor uppmärksamhet, och tvivel, i omvärlden och den ses som en stor utmaning; ”The Swedish model; The risk is high, and the world is watching”.

Med tron på att denna situation, som världen upplever just nu, inte är första och inte heller sista gången. En del studerar det Sverige gör och tror att det leder till landets undergång. Men andra ser att den svenska modellen kan lära andra länder. Erfarenheter som andra länder kanske kan ta efter eller så kan det bara fungera i Sverige!

I dag och imorgon, oavsett vilken politik Sverige har och vad konsekvenserna blir, uppmuntrar jag alla att ha styrka och tålamod idag och ser ljust på framtiden. Om vi under den kommande sommaren fortfarande befinner oss i samma situation så önskar jag att nästa sommar blir en fantastisk sommar för alla.

”Jag tackar för min livskris” betyder absolut inte alls att jag vill att det skall hända något ont i mitt liv, inte heller för någon annan. Men om det skulle hända något som inte kan undvikas, så kommer jag att vara redo att möta antingen lycka eller lidande, nöje eller smärta. Alla har något speciellt i sig själva som kan ge stor kraft, oavsett om det är elefantkraft eller någon kraft man tror på. När man är trött och utmattad, tror man ofta att man har gjort ens bästa. Men i verkligheten om man tar lite vila och försöker igen, kommer man att få se att man alltid kan mer än man tror. Och då kommer alla stora problem bli som ett litet rep som man enkelt klara dra det isär.

Och oavsett vad livskrisen kommer att bestå i, och hur resultatet blir, tror jag fortfarande att det kommer att finnas någonting för mig att lära av det. Det kan vara något nytt i mig, något gott eller även ont. När tiden går och jag vänder mig tillbaka för att titta på vad som jag har upplevt tidigare, tror jag säker att jag förfarande kommer att säga detta; ”Jag tackar för min livskris!”

Skriven av Nunti (med assistans av Google translate 😊 och Henrik)

En artikel för utbildningsändamål SAS år 2012 (reviderad samt med tillägg)

Platsbeskrivning; Föreställ dig att du är på promenad i en skog. Du kan själv välja vilken tid på dagen det är – om det är mörkt eller ljust.

Vägen ut

En eftermiddag klockan 14:30 mitt på vintern står jag ensam och förvirrat mitt i skogen. Mina händer håller fast och ordentligt i en barnvagn som jag är rädd att den är på väg att försvinna. Ja, jag är rädd att jag kommer att tappa vagnen för där inne är mitt hjärta; mitt barn i sin djupa sömn. Jag vet inte hur jag plötsligt dyker upp här, mitt i skogen. Det är både kallt, stilla och tyst. jag är omgiven av stora träd som står stilla och stirrar på mig och barnet. De är så stilla. Stilla tills jag undrar, vad de stora träden tycker om mig. Stirrar de på mig och barnet som om det är en liveföreställning som de har sett innan och är välbekant? En liveföreställning som de förväntar ska få dem att känna sig underhållna, upphetsade och uppskattade. En liveföreställning som spelas av dumma offer som blir rädda och måste fly för att överleva från odjuren i den grymma skogen. Eller är det bara en vanlig stirrning, utan några känslor även om det är i området under deras skugga. Eller är det en vänlig stirrning, som faktiskt önskar alla som går vilse att hitta vägen ut?

Men jag kan inte bara vara stilla. Snart är klockan 15 och då kommer det bli helt mörkt. Jag försöker skjuta vagnen framåt på en lite spår så försiktigt som möjligt, för att barnet inte ska vakna. Även om det lilla spåret är både ojämnt och fyllt med bevuxet gräs, är det möjligt att tro att några har varit här tidigare. Jag undrar vad som har hänt med dem. Skulle de tycka att skogen är skön eller grym? Men det är bara något som dyker upp i mitt huvud. Jag har inte tid att fokusera på det just nu utan det är en väg ut som jag måste hitta. Jag vandrar fortsatt försiktigt medan jag tittar mig omkring och funderar. Det får mig att tänka på vad som har hänt med mig…

Jag och mitt barn i vagnen var på en promenad innan vi dök upp här. Vi var på en liten gångväg. Även om den inte var asfalterad eller en bekväm gångväg, var vi nöjda och lugna med den. Jag kikade på barnet ibland och hen log mot mig. Jag skulle fortsätta promenera för att hen skulle somna i lugn och ro. Det var kallt men som tur var hade vi rätt kläder på oss. Det var ganska tyst för att inte någon var på gångvägen, men det körde förbi någon bil då och då och det räckte för att jag inte skulle känna mig för ensam. Solen som fortfarande sken från en blå himmel, vindbrus samt fåglarnas sång invaggade barnet så småningom i sömn. Men plötsligt blev allt gradvis förändrat. Gångvägen, som redan var liten, blev mindre och mindre. Den smidig vägen började bli grov och ojämn. Stenarna började växa i storlek och antal. Gräset blev yvigare och mer utbrett. De omgivande träden blev större och större samt ökade i antal. Jag stannade och för att se mig omkring. Då fick jag se att skogen blivit helt vild och jag stod plötsligt mitt i den. Tur att barnet sov och detta var det viktigaste för mig.

Jag försöker nu gå snabbt men försiktigt och samtidigt tänka lugnt så mycket jag kan. Var jag är nu…vart tar den vägen mig till? Har jag gått på rätt väg eller jag ska vända om….? Men det är inte lätt när man känner fruktan och bävan. Rädslan och paniken skapar oro och svårighet att koncentrera sig på att tänka på…..Fåglarnas sång förvandlas till rop som varnar. Vindens ljud låter som ett skrämmande tjut. Solljuset dämpas mer och mer. Vad händer med mig? Vad ska jag göra? Vilken skogen står jag i? Skogen är skogen, som är full av träd och varje skog ser likadan ut för mig. Hur djupt ligger denna skog? Ligger den mitt och djupt inne i en stor skog eller är det nära byn? Har jag varit här innan, varför känner jag inte alls igen mig? Älg! Hur stora är älgarna? Hur attackerar vargarna? Och hur vilda är björnarna? De djuren är så olika från djuren som jag känner till från mitt hemland, både i storlek och temperament. Om jag är ensam blir jag nog panisk och bara springer i väg.. Men det går inte nu när jag har barnet utan jag måste gå noga och försiktigt. Jag måste vara lugn. Jag måste vara lugn…. Var är den vackra naturen som jag har sett och hört? Hur ska jag hitta vägen ut dit igen? Det kommer alltjämt upp en massa frågor och förvirrade tankar blandar sig i huvudet. Men mitt barn sover fortfarande. Hur ska jag göra så att hen kan sova så länge att hen slipper uppleva den här otrevliga situationen? Hen kommer småningom att få lära sig att det finns båda grymheter och skönhet i den här världen men inte nu…. Inte nu när han så liten och kanske kommer ihåg det. Jag måste göra någonting för att skydda hen innan hen vaknar.

Vägarna vid mitt hem där jag brukade gå var smidiga. Jag behövde inte oroa mig om att gå vilse för det fanns alltid ledare med sin karta. Men det var igår. Det viktigaste är idag och nu; vad jag kan göra? Jag måste lugna mig ner och tänka. Fundera nu, fundera nu. Oh! Jag har en telefon i fickan. Jag ska ringa min familj i mitt hemland, de är alltid snälla åt mig. Men vänta lite! De har aldrig varit här. De vet inte hur skogen här ser ut. Om jag ringer och berättar för dem, blir de säkert oroliga för mig och barnet. De kan nog förställa sig att det är farligare än det är. Ingen idé att ringa dem nu.

Jag tar fram telefonen och tittar på den. Nej, jag får inte ringa någon. Det finns heller ingen täckning. Jag måste göra något för att kunna gå genom denna skog själv och innan odjuren kommer och tar mitt barn. Även om det inte är så lätt att gå på den skrovliga skogsstigen med barnvagnen, måste jag gå. Jag måste röra mig framåt utan titta bakåt. Om det finns ett problem, måste det också finnas en lösning. Även i en labyrintskog måste det finnas en väg ut. Vägen ut, vägen ut, vägen ut, låter detta i mitt hjärta. Mitt barn får vakna när allt blir bra, inte här i den ruskiga skogen. Jag måste göra det, jag måste klara det, jag måste gå, jag måste röra mig framåt, jag måste och jag måste. När det finns lidande måste det finns lycka. Himlen kommer att bli ljus igen när regnstormen dragit förbi. ”Vägen ut, vägen ut, vägen ut”. De orden upprepar sig i mitt huvud och ger mig kraft att fortsätta leta efter vägen ut. Nu har jag varit trött men jag kommer att bli pigg snart. Solen försvinner men inte för evigt utan kommer tillbaka dag efter. Jag ska hitta den rätta vägen en dag, och det ska bli bättre när jag hittat den, ”vägen ut”!

P.S.
Vid tiden när jag skrev artikeln, fick jag det jobbigt i livet så texten återspeglar hur jag mådde då. Därför blev ”Platsbeskrivning” en ”Känslobeskrivning”

Leave a Reply

Your email address will not be published.